En grånad herre sträcker fram kardan.
Jodå,
Peps minns Osby.
En trappa upp pustar bandet ut. Nu på nära
håll är
det uppenbart att åren gått även för
Peps, född
1946.
Av detta faktum märks intet när de kör
igång
igen. Snart gungar Ljungskilegården
vidare i lördagsnatten.
Ur Bosse Skoglunds
slagverk växer vågor som rullar mot våra
trumhinnor i en jämn tung puls. Ståbasen
stöttar upp i vågdalarna
(Mikael Fahleryd
är skolad vid Ljungskile folkhögskola; förr
eller senare dyker de upp här igen).
Däruppe på vågkammarna
surfar Max
Schulz på sin gitarr, pianisten Tommy
Berndtsson har
satt genuan, full rulle.
Och så Peps själv, en rostig, rytmisk
tänd-
kula med väldigt svänghjul. Rå Skåneblues
(nog kunde ledningen ha röjt för dans?).
Texterna: försmådd
kärlek.
– Kan jag få en autograf här på skivomsla-
get?
frågar
en blyg ung man efter konserten,
jag upptäckte er förra året.
Från
en konsert på Ljungskile Jazzklubb i
maj 2001.
