Frågan är om man klämmer sig ned i en kajak eller om man kränger den på sig. Bertil visar, glider i och ur som en ål. Magen behöver inte vara särdeles stor för att vara i vägen när benen ska vecklas ihop för att komma i. Klena kontorsmuskler i buken gör inte saken bättre. Eller så har vi tolv nybörjare fått mycket smalare och tunnare kajaker än Bertil. Det var svårt på land. I vattnet blir det värre.

Och som det blåser. Kajaken har tusentals år på nacken försäkrar Bertil. Visst, men vad är medellivslängden på besättningarna? Till slut sitter vi alla där med flytvästar och kapell runt magen. Så hittar vinden och vågorna oss och våra förskräckta kroppar börjar parera med en egendomlig, vickande höftrumba som följd tills vi fått ordning på roderpedaler och paddel och får upp aktern mot vinden.

Medvind bort till Kungsparken. Vänsteraxeln är inte riktigt med på noterna, men det här är inget mot återresan: nio sekundmeters motvind. Det är lättare att gå mot än med vinden säger Bertil. Vi försöker intensivt tro på honom.
Men han har hållit på i tjugo år. Den gången var det ingen i Friluftsfrämjandet utom Bertil som trodde på kajaken. Nu strömmar folk från hela landet till Ljungskile, störst på kajak. Här finns 50 kajaker och mängder av kurser och utflykter.

NÄSTA